FCI World Championship Obedience 2015

Världens bästa Edda och jag är uttagna till svenska lydnadslandslaget och få vara med och representera Sverige på lydnads VM i Turin, Italien 18-21 juni 2015.

Härligt, läskigt, spännande – underbart helt enkelt. Så otroligt tacksam för förtroendet. Nu gäller det att träna smart och hålla oss friska!

Och vilket härligt gäng vi får vara med i – Carin Bengtsson med Lyxa, Elenor Edberg med Mexx, Helena Lindholm med Picknick, Lena Löfroth med Sheger och Maria Brandel med Ylle. Därtill reserver Niina Svartberg med Xuper och Camilla Kjellström med Jax. Grattis till alla!

Stort tack för alla grattisar – så glad över alla värmande ord och hejarop!

Nu börjar Edda och mitt livs äventyr! Tjohoooooooooooooo!

 

Utmaningar

Igår var vi och tävlade i Kristinehamn på årets andra rankingtävling. Mycket som inte alls blev som jag ville, tur att jag hade ett sent startnummer och kunde då njuta timmarna innan vår start utan att vara besvärad av missnöjda känslor. 😉 För en stor del i detta med att tävla är ju faktiskt att träffa en himla massa trevliga lydnadsentusiaster. Kvällen innan tävling var vi ett gäng på vandrarhemmet som satt och snackade lydnad och kanske även lite annat (men inte så mycket annat när jag tänker efter), och inte minst hade vi trevligt runt ringarna under tävlingsdagen!

Apropå missnöje så är jag aldrig missnöjd med min bästa Edda, kanske bra att vara tydligt på den punkten. Hon är världens bästa Edda och det finns nog inget som kan ändra på det! Dock kan jag vara väldigt missnöjd med mig själv, vilket för mig är inget problematiskt. Jag fungerar nog så att jag måste kunna stå och säga/känna att ”det här räcker inte för mig, vi kan bättre”!

Det viktiga är ju dock främst att komma på varför det inte fungerade! Det var främst tre moment som strulade. Rutan var nog största missen – jag tyckte hon såg ut att stå på rutbandet med bakbenen, dvs för långt bak, och trots att jag visste att vi inte hade någon dirigering för att få henne fram (både backa in och dirigera från sidan hade varit enklare) försökte jag för att undvika nollan. Det gick som förväntat inte så bra – hon skuttade mot mig, hamnade då utanför framför rutan, sedan gick det fint att backa in henne, men bara 5 poäng kvar och får var tacksam för att det inte blev noll pga. för många extrakommandon. Det sura var ju dock när flera efteråt påpekade att hon inte var utanför eller på rutbandet … Men jag tror att det var Den Stora Lydnadsguden som ville tala om för mig en gång för alla att man faktiskt ska ta tag i saker som man anar kan behövas …, typ som att kunna dirigera hunden i rutan. För med ett enkelt kommando för ”flytta fram stegvis” hade vi klarat oss med ett extrakommando. Nåväl – nu ska det tränas in långsam förflyttning mot matte.

Sedan var hon väldigt långsamt i inkallningen, syntes på henne att hon visste ”ska ändå stanna snart, varför skynda”, jag väntade tills hon satte fart och stannade henne då – bara 7 poäng kvar. Denna miss var dock inte oväntat, inkallningen är just nu vårt sämsta moment och jag har fortfarande inte hittat nyckeln till varför det går bra eller dåligt … Bara träna och grubbla vidare.

Missen i rutan försökte jag verkligen lägga bakom mig så fort det bara gick, inbillar mig att jag egentligen är rätt bra på att fortsätta en tävling utan att älta nollor som skett (trodde nämligen att vi nollat rutan), men jag tror efter den usla inkallningen gick lite luften ur mig. Så tyvärr glömde jag vår nya rutin inför vittringen, och med tanke på värmen och känslan just då hade den verkligen behövts för att få bättre tempo ut. Hade i alla fall varit intressant att se om den hade gett effekt, egentligen har vi använt den under lite för kort tid kanske för att fungera på tävling – men nu testade jag inte ens. Jag hade inga bekymmer med dålig närvaro/koncentration under tävlingen, men ändå var jag inte där fullt ut och peppade henne, och hon kände kanske också att inkallningen inte blev riktigt som matte brukar vilja ha den. Även om jag så klart berömde henne – våra hundar är ju inte dumma när det gäller våra känslor. Nåväl, utöver dåligt tempo så gick hon över rätt pinne vilket är ovanligt – det blåste dock ordentligt och jag misstänker att hon helt enkelt ville vara helt säker. Hellre det än att få bråttom och plocka fel pinne – men ändå surt för det syntes ju på henne att hon hittade rätt direkt. Men hon vände tillbaka och kollade alla en gång till.

Det som var riktigt härligt var en fin metallapport, hon tycker den är skitäcklig, men där lyckas jag tydligen med rätt underhåll av momentet, 9 poäng. Zätat har lossnat ordentligt, 10 poäng igen, som på förra tävling! Och en 9:a på fria följet som var sista momenten – knäpptyst, prydligt och riktigt fint kändes det. Lite sneda halter, det har vi jobbat med och kommer fortsätta göra, men absolut på rätt väg där.

Bästa underbara hund som vill vara med mig på lydnadsplanen och som alltid gör det bästa hon kan utifrån de förutsättningar jag ger henne. Finns knappt ord för hur mycket jag älskar den hunden!

Stort grattis till pallen, Lena Löfroth med Sheger som vann, Maria Brandel med Ylle och Helena Lindholm med Picknick!

Fotograf: Frida K-Jansson

Såg först nu att del av min text försvann på väg ut i cyberrymden? Nytt försök!
Redigerat 20/4 kl 9:30

 

She did it again – tjohooo!

Igår vad det dags för årets första rankingtävling som skulle gå i Fagersta BK:s fina hall. Min fantastiskt underbara hund vann! Hon är helt otroligt, lilla fina glädjesprudlande Edda! Hon tycker det är så skoj att jobba och kan dock hålla ihop så bra och fokusera på hur allt ska utföras. Och det nästan bästa av allt – det var en tävling där jag verkligen var närvarande rakt igenom hela programmet! Vi båda utvecklas hela tiden – underbart, bara så underbart att få belöning och njuta av resultaten av vår gemensamma träning och strävan efter att utvecklas. Eller vad vet jag – Edda strävar väl mest efter att få sin älskade boll efter utfört jobb och att få kampa med mig, plus att känna mitt beröm. 😉

Vi har startat upp träningen i början på året efter en mycket lugn höst, men sedan slog influensan till i februari och resulterade inte bara i utebliven träning utan hundarna fick knappt några promenader, både sambon och jag var sjuka. Så både kondis och lydnadsträningen blev lidande. Därtill lite annat som hände och tog tid och träningen blev mindre än vad jag hade hoppats på. Kände mig dock nöjd med hur jag hade använt den tid vi hade, även om jag hade velat hinna befästa några saker bättre. Kände att det inte var omöjligt att det skulle hålla på tävling, men långt ifrån säker. Samtidigt har utvecklingen i vissa delar verkligen gått framåt, bättre (läs: snabbare) konskick, bättre ingångar, mindre tugg, bättre förståelse för zätat även om vi gått ett fritt följ innan (Edda missade gärna skiften då hon var kvar i fot-tanken). Inkallningen hade dock blivit sämre med mindre mängd träning, och fjärren hade vi lagt tid på under vintern att få peppigare skiften, men missat att man ska kunna visa upp dem också när jag står 15 m ifrån hunden … Så sista fyra dagarna innan tävling körde jag fjärren på 18 m istället så att det skulle kännas enkelt på tävling på bara 15 m, och belönade att hon överhuvudtaget utförde skiftena – och tänk, det gav snabbt effekt. Men om det skulle hålla på tävling? Hann torsdagen innan tävling  lägga in det i en länk med vittring innan men hade ju hellre utvecklat det mer systematiskt. Upptäckte också sent att hon helt plötsligt hade slutat välja rätt pinne direkt när hon hittade den. Men det fixade vi med att jag snodde den rätta en gång (ställde mig nära och tog den direkt när hon hade gått vidare). Hon blev skitsur, och vips var hon tillbaka till att fatta snabba beslut. Man ska aldrig tro att hunden kan, bara för att den ”brukar göra rätt”.

Jag har jobbat mycket mer med mig också sedan senaste tävling i höstas. Jag har ofta svårt att vara helt närvarande, tankarna kan sväva iväg, oavsett om något går bra eller dåligt, och det har varit ett viktigt mål att verkligen vara med rakt igenom programmet. Vi i talangtruppens spetsgrupp hade fått förmånen att träffa Po Lindvall för en dag om mental träning i januari, och det har gett mig mycket! Insikten att jag inte är helt ensam om att ha koncentrationssvårigheter, och inte minst insikten hur jag kunde jobba med det. Spännande också att prata mer i detalj hur man kan tänka kring resultatmål mot utförandemål. Att vilja vinna en tävling eller få höga poäng är resultatmål som jag ju inte kan påverka. Rätt värdelöst därför att ha som mål när målsättningen ska hjälpa mig att prestera bra. Vad jag kan påverka däremot är utförandet av momenten. Så jag har försökt att veckorna innan tävling visualisera hur jag vill att tävlingen ska genomföras av oss, vad som är mina uppgifter och hur jag kan leda Edda genom programmet så att hon får bästa förutsättningar för att visa upp vad hon kan. Jag har aktivt trängt bort alla tankar på höga poäng. Det gick jättebra och kändes framförallt jättebra.Eftersom jag då kunde fokusera på något jag faktiskt kan jobba med.

När vi samlades i Fagersta igår på morgonen kände jag mig oförskämt bra. Jag var lugn och såg fram emot att få gå in och köra programmet. Men när förmiddagens runda gick riktigt bra blev det plötsligt mycket svårare att inte tänkta poäng och resultat. En del av hjärnan började tänka tankar som ”ifall vi kan få x poäng på moment y så kanske …” och en annan del av hjärnan höll emot och sa ”tyst, vi har våra utförandemål och de håller vi fast vid”. Det var så härligt att uppleva, för när vi vann rankingtävlingen i september i Kungsör så stod jag rätt handfallen inför dag två. Ville prestera bra men hade liksom inga bra verktyg att hålla en då mycket het och taggad Edda i en lugn och koncentrerad sinnesstämning. Det kändes helt enkelt inte bra alls. Igår så hade jag kontroll över mina tankar och kunde styra dem att hjälpa mig att förbereda mig väl för andra rundan, och därmed ge Edda bra förutsättningar att jobba bäst hon kan.

Och det gjorde hon! Höll sig lugn, fokuserad och gav järnet. Bättre hund finns inte! Jag är väldigt väldigt stolt över oss båda.

Fagersta BK gjorde ett jättefint jobb med tävlingen, det var många startande men det rullade på bra. Är så tacksam över alla funktionärer som ställer upp!!! Ska själv vara tävlingsledare för första gången om 3 veckor på hemmaklubben, det ska bli kul och är mitt bidrag till aktiv tävlingsverksamhet på våra klubbar.

Och så var det jättekul att se alla andra duktiga ekipage! Och njuter av publikens applåder och jubel. En rakt igenom lyckad dag för vår del. :-)

Här kommer film från tävlingen.

Vad ska vi roa oss med under 2015?

eddaspielt1103122014 var ett helt underbart hundår för oss. Annat i livet har inneburit sorg och tunga tankar, men hunderiet har gett mig bara glädje.

När jag tittar tillbaka på mina mål för 2014 och börjar med Bilbo så har vi inte ens kommit i närheten av att uppfylla målen. Vilket inte spelar någon större roll, Bilbo tycker att tävling är något väldigt onödigt och när det gick så bra för Edda och mig orkade jag inte att förbereda honom så väl som det krävs för att komma ut på tävlingsbanorna. Det går att få honom att tycka det är kul och att gå in på plan med gott självförtroende, men då måste jag satsa på flera veckors systematiskt uthållighetsträning där glädje och självförtroende står i centrum. De moment han älskar är fritt följ och apportering, så ibland tänker jag vi borde satsa på lite HtM – det kunde nog passa honom. Får vara nära matte hela tiden! Sötnosen. Han är världens underbaraste hund, mentalt stark, en cool kille helt enkelt, underbart att ha honom i mitt liv. Blir det någon mer tävling, kanske snarast en spårtävling, för spår är något han verkligen älskar och är duktig på, då blir det, men blir det ingen så bryr vi oss inte. :-)

Edda då? De mål jag hade formulerat vara att kvala in till SM 2014 – det lyckades vi inte med – och att starta på IHF lydnads VM, det gjorde vi. Men det hände ju så mycket mer! Under våren var det alltid något som inte stämde på tävling, jag blev okoncentrerad och Edda likaså och det blev missar. Blickar jag tillbaka så känns det som om det började bli bättre när jag lät bli detaljträningen och fokuserade mest på helhet, plus att vi under en tid knappt tränade alls, pga. annat sorgligt i mitt liv som tog all min kraft. När jag blev tävlingssugen igen så gick vi ut på plan och tog hem 297,5 poäng – oooops! Och fortsatte med ytterligare två tävlingar med höga poäng, så då var vi kvalade till SM 2015! Det kanske inte räcker helt, men jag känner mig rätt trygg i att kommer vi inte med som ordinarie så kommer vi med på reservplats, och de senaste åren har väl reserverna fått starta. Sedan startade vi på rankingtävlingar och vann en av dem – wow! Och i november fick vi vara med på landslagsläger!

Det innebär att jag redan har kommit så mycket längre än jag någonsin vågade drömma om att allt vi kan åstadkomma under 2015 bara blir bonus, men egentligen inte särskilt viktigt. Skulle vi misslyckas kolossalt med en fortsatt lydnadskarriär så sadlar vi om och satsar ordentligt på brukset, och det kan bli hur roligt som helst. Jag tror att det mentalt är en stor fördel – åtminstone för mig – att jag aldrig valde Edda för att göra karriär inom lydnaden, det är ju liksom inte det första man tänker på när man tänker på en Hovawart. Men när det nu visar sig att hon tycker det är jättekul och det gör jag med och vi gillar båda att samarbeta och pilla i detaljer och att utvecklas – då är det väldigt enkelt att identifiera vårt mål för 2015. Att lära oss mer om hur vi kan bli bättre och utvecklas.

Förra året var det mycket tekniska detaljer i momenten som jag tänkte på som förutsättningar för framgång – och det var nog helt rätt att tänka så. Och att ha snygga moment är ju absolut en förutsättning för framgång även i år, men jag märker hur jag mer och mer försöker krypa in i Eddas huvud för att förstå hur hon uppfatta tävling, hur hon upplever mig, vad det är som stressar henne och vad det är som ger henne en glad känsla av ”det här kan jag och är bra på”. Och hur jag utifrån dessa insikter kan utforma vår träning så att vi kan visa upp allt vi kan även på tävling.

Så det är att utvecklas, att lära sig mer, att lära sig nytt som blir det övergripande målet för 2015.

Hoffelek

 

 

 

Resumé

141019Edda3Den här bloggen har försummats, och jag är inte säker hur mycket jag kommer att skriva i framtiden. En vecka in på det nya året ska jag ändå summera resten av förra året.

September
I början på månaden åket vi ner till Tyskland till IHF:s (International Hovawart Federation) VM i lydnad. Jättekul att se en massa andra duktiga hoffeekipage, man kunde tävla i de internationella klasserna 1-3, vilket motsvarar våra klasser 2-elit. Regelverket för klass 1 och 2 skiljer sig något från våra regler. Jag startade med Bilbo i internationell klass 2 och trots att vi nollade flera moment var jag otroligt nöjd! Han gick jättefint de första fyra momenten med poäng mellan 8 och 10, och han tog emot mina tävlingsbelöningar som belöningar och var med och glad. Bara det är underbart när det gäller Bilbo, och var mitt största mål. Sedan började han bli osäker, orken liksom tog slut. Inte så konstigt med tanke på att vi hade tränat för lite uthållighet, vilket jag visste. Det positiva var att han ändå i transporterna svarade på mitt pepp och blev glad igen.

Edda och jag startade i internationell klass 3, och bortsett från en dum miss i första momentet, inkallningen, som ledde till att vi nollade momentet, gick hon bra, och vi slutade på andra plats. Vice Hovawart-världsmästare i lydnad, låter ju fint det. Och så fick vi med oss bra information att matte måste tänka mer på att anmäla handtecken i inkallningen, och att det fanns risk för tjuvstart från rutan. Bra att veta inför rankingtävlingarna i september!

Jag funderade innan rankingtävlingarna om det var bra att sätta upp resultatmål och vad som skulle kännas lagom peppande och realistiskt. Jag är medveten om att man inte blir bättre av att sätta resultatmål, utan det enda jag kan påverka är våra utföranden, inte hur de bedöms, dvs det vettiga är att ha prestationsmål. Men samtidigt åker man ju till rankingtävlingar för att få bra resultat, så för att ta tävlingen på allvar och inte bara som ett bra träningstillfälle behövde jag lite kaxiga mål. Hade nog inte vågat det om vi inte hade fått med oss en rankingpoäng på rankingtävlingen i maj, så då tyckte jag att jag inte ville prestera sämre nu. Och med tanke på ett antal riktigt fina och stabila tävlingar under sommaren tänkte jag att vi skulle försöka få med oss totalt 4 rankingpoäng från de två tävlingarna.

Och så går världens bästa Edda och vinner lördagens rankingtävling! Helt ofattbart för mig, men tydligen kan man komma långt med stabila moment med tillräckligt hög precision. Underbara, underbara hund!!! Mitt mål för dag två blev då mest att visa att det inte varit någon slump. Konstigt mål kanske, men det säger något om hur osäker jag ändå känner mig angående vad vi kan visa upp och vad det är ”värt” jämfört med alla andra duktiga ekipage.

Dag två insåg jag att jag måste börja träna på att påverka Eddas sinnesstämning innan vi går in på plan och mellan momenten. Hon var alldeles för het och det kom ljud i både fria följet och även när hon låg i rutan – vilket förstås kostade en del sura poäng. Jag förstod att vi skulle få problem, men kände att jag inte hade några bra verktyg för att få henne lugnare mellan momenten. Största missen annars var att hon påbörjade ställandet i inkallningen innan kommando. Vårt program räckte totalt för ytterligare fem fina rankingpoäng! Jag var otroligt stolt över min bästa träningskompis!!!! Glad, sprallig, seriös, engagerad och alltid med på allt jag hittar på. Kan man få det bättre?

Oktober
I mitten på oktober åkte vi på ett talangläger där Helena Lindholm coachade spetsgruppen. Jättekul och många bra diskussioner och tankar blev det kring allt från detaljträning till vad som krävs för att prestera på mästerskap.

November
Vi fick en inbjudan att delta på landslagsläger! Tjohooo, så roligt! Det var landslaget inför NM plus lika många ekipage till som skulle vara med på lägret på Halmstads hundarena. Långt att åka, men oj så kul att få vara med. Landslagsledningen hade bjudit in Jessica Svanljung som började med en bra föreläsning fredag kväll. Fick med mig väldigt bra tankar om helhetsträning, att det inte alltid behöver betyda (långa) kedjor utan också att helt enkelt köra mycket hela moment, och att köra många moment i kedja och ändå belöna på utvalda ställen i kedjan. Jag har ju tidigare kört så mycket med Bilbo och fått upp uthålligheten, men det var bra att höra igen och dessutom från en så framgångsrik förare! I övrigt tränade jag mest på transporter och påverkan av sinnesstämning och att komma åt Eddas ljud under fria följet. Jag är fortfarande inte helt säker om det är belöningsförväntan eller prestationsångest, jag tror mer på det senare. Testade att prata mer med henne innan fria följet och det känns som om hon lugnar ner sig då. Pratade också med henne under fria följet, tex innan stegförflyttningarna, för att undvika att hon hetsar upp sig. Hon tyckte först att det var jättekonstigt, för det har jag aldrig tidigare gjort, men hon började ta det som något som bekräftar att hon gör rätt och hon blev lugnare av det – skönt!

December
Höjdpunkten den här månaden var Stockholms Hundmässa. Det var Nordiska mästerskap i lydnad och vi hade fått förtroendet att gå som en av två provhundar kvällen innan. Jättekul! Jag körde lördagens program och Camilla Johansson med Kid visade söndagens program. Vi började med fritt följ och jag fick chansen att testa om jag kunde hålla henne lugn utan ljud. Gick in och pratade med henne innan vi ställde upp, och innan stegförflyttningarna tittade jag lite ner mot henne, så att vi hade kort ögonkontakt. Och det kändes som om hon blev lugn av det – inga ljud! Och min kontakt med henne hade tydligen inte varit synlig för åskådarna, dvs så skulle jag kunna göra även på tävling.

Det var otroligt kul att sedan följa NM-ekipagen under helgen. Finland vann välförtjänt och svenskarna tog silver – tjohoo! Nu snurrar många tankar i huvudet vad som är viktigast att träna på. Uthållighet, momentsäkerhet, att kunna prestera på topp två dagar i rad …

En annan väldigt kul grej var talangtruppens uppvisning på mässan som inledde finalerna båda dagarna. Så skoj att göra något tillsammans och till musik. Tack bästa talangtrupps kompisar!

Film från landskampen

Här kommer filmen från vårt program. Vi var 8:e ekipage in och det hade börjat regna, vilket syns och hörs i filmen. Det blev dessutom värre under programmet, stundvis bara vräkte det ner. Vi har aldrig tävlat i regn och ärligt talat knappt tränat i regn, men härliga Edda struntade totalt i det. Undrar om hon ens märkte det, är hon inne i vår bubbla så känns det som om hon bara fokusera på sina uppgifter. Kylan märker man inte alls när man går, inte heller egentligen att man blir blöt. Men jag såg sämre och sämre, går ju med glasögon. De gled ned, och varje gång jag behövde putta upp dem undrade jag om domaren kunde tolka det som dk. *lol* Och dimmiga blev de, så när vi körde sista momentet som var rutan undrade jag faktiskt om jag ens skulle kunna se när hon var i rutan. Tur att hon är väldigt säker på vart hon ska, så det gick bra.

Första momentet var vittringen, det syns inte riktigt på filmen, men jag såg hur Edda tog ett extra djupt andetag när hon hade kommit fram till rätt pinne, luktbilden måste ha varit påverkat av regnet förstås. Duktig hund, tog sedan rätt direkt. Vi hade lite små missar, men i det stora hela är jag väldigt nöjd – och så vet jag än bättre, vad vi behöver jobba vidare med. Viktigaste upptäckten var kanske att jag återigen hade svårt med att verkligen titta på och läsa fjärrskylten och reagera rätt – sista skiftet kommenderade jag henne till sitt???! Varför då kan man undra – jag har inget svar! Kom snabbt på mig och hon reagerade också direkt och la sig, så onödiga avdrag dock. Nu ska det tränas med skylt – matte måste jobba upp sin koncentration (det har jag sagt förr 😉 ). Hon sprang först fel i apporteringsdirigeringen, men precis när jag tänkte nu måste jag ställa henne och omdirigera så kommer hon på det själv och springer och tar apporten. Och så fick vi tillbaka lite ljud i fria följet, hon var övertaggad. Något att tänka på framöver! Domarkommentarerna var rätt utförliga vilket jag är jättetacksam för, så skönt att verkligen förstå vilka fel som drogs för! Och sedan fick vi feedback från ledningen, även det jättevärdefullt. De ser allt! :-) Så nu ska det göras träningsplaner för att slipa på allt. Ska bli så kul!

 

Landskamp mot Norge

SVERIGE vann landskampen 2014!

Vilken helg – landskamp mellan norska och svenska talanger! I hällregn. Men oj så kul vi hade! Vilken upplevelse att tävla i lag, att peppa och stötta varandra!

Och så vann världens bästa Edda individuellt! Helt otroligt! Min fina underbara hoffe, min bästa träningskompis Edda och jag – och så går vi och vinner. Jag är så stolt över henne!!!!

Och vad får vi höra innan helgen avslutas och alla åker hem? Vi är en av dem fyra nya ekipage som nu ingår i spetsgruppen! Helt ofattbart. Vad stolt jag känner mig! Att vi anses ha potential att utvecklas ännu mera och kanske kanske kanske kunna platsa på ett riktigt mästerskap någon gång i framtiden. Vågar knappt tänka tanken. Men njuter i fulla drag – läskigt och härligt samtidigt!

Längre rapport följer, men ikväll njuter jag bara och tänker tillbaka på denna helt otroligt underbara helg med alla härliga talanger! Ni är så bra alla!!!!

Tack allihop som bidrog till denna upplevelse, vårt lag, ledningen, norrmän och funktionärer!

Vi börjar bli stabila

edda_snabb2Det var länge sedan jag skrev något här, men nu när vi tävlat igen känns det bra att lite snabbt sammanfatta min syn på utvecklingen under det senaste halvåret.

I vintras blev det en hel del ”onödiga” missar eller fel på varenda tävling. Och det kändes som om det i stor utsträckning var jag som inte höll ihop ett helt program. Tankarna drog iväg, jag förberedde henne dåligt eller t.o.m. fel, och Edda gjorde saker som klockrent hörde till kategorin ”det har aldrig hänt på träning” … 😉

Vi tog en paus från tävlandet, som sedan förlängdes av hennes löp, och när vi i mitten på april tävlade första gången på 3 månader så blev visserligen poängen inte så höga – men känslan av närvaro och samspel satt! Helt underbart! Det hände fortfarande lite oväntade saker, men vi var på rätt väg. Två veckor senare tävlade vi på Åland med målet att åka hem med en finsk lydnadschampion, och jag var så nöjd med att vi presterade bra när det gällde. Vågade fortfarande inte riktigt tro på den positiva trenden. I mitten på maj tävlade vi vår första rankingtävling och även om momenten inte var så där superduper bra, och hon var lite låg (kanske en liten släng av skendräktighet) så var hon härligt stabil! Och det värderade jag i det läget mycket högre än toppen detaljer.

Efter rankingtävlingen hade jag tänkt mig en längre paus från tävlandet, och att satsa på bättre detaljer utan att tappa bort den helhetskänsla vi började få fram. Det hände lite andra saker i livet som bidrog till att vi tränade väldigt lite, fokus på träningen var samtidigt att slipa på detaljer. Jag började förstå en del saker som jag hade missat under inlärningen, vissa saker hade gått för fort och höll då inte riktigt i det långa loppet, so det blev lite back-to-basics träning, vilket faktiskt var väldigt kul. Och så för 2 veckor sedan började jag bli väldigt tävlingssugen, kollade efter tävlingar som kanske fortfarande var öppen för anmälan och hittade gårdagens tävling (på Rasmästerskap för Rottweiler 😉 ). Träningen kändes väldigt bra, och jag ville se om det höll i skarpt läge, trots att allt som jag hade påbörjat inte riktigt var klart än. Körde lite helhet sista veckan innan tävling, men också fortsatt detaljträning.

Igår eftermiddag var det då dags på Södertälje BK, vi drog startnummer 8, sista ekipage, gruppmomenten gick jättebra, vilket alltid är skönt. Vi har aldrig haft problem med gruppmomenten, men ändå är jag jättenervös varje gång jag går och gömmer mig.

Sedan värmde jag henne bara lite grann när ekipaget innan oss körde sitt program. Mest för att få till lite mer koncentration. Och så gick vi in på plan, och moment efter moment höll – helt otroligt! Inga stora fel alls, lite småmissar förstås, men 10:or på ruta, dirigeringsapportering och metallen – så härligt! Z:at som vi kämpat med var klockrent, avdrag för ” lite temposkillnader”, jag är inte säker om domaren menade i hur hon utförde skiftena eller hur vi gick de olika sträckorna. Inkallningen visade hon ett grymt ställande, men jag ställde henne för tidigt – jag såg helt enkelt dåligt var konen var. Även där avdrag för temposkillnader och avslutning. I vittringen tog hon rätt pinne direkt, vilket jag var supernöjd med, sedan rörde hon lite på käkarna innan avlämning, och jag hann tänka ”undrar om domaren ser” – jo, det gjorde han förstås. Avdrag för småtugg, sedan var själva ingång lite långsam, det stod en kon till vänster om oss rätt nära som hon sparkade iväg och jag tror den fick henne att tänka hur hon skulle komma in vilket gjorde henne långsam. Den var inte så nära egentligen att den faktiskt störde, men hon blev störd ändå. Sånt ska vi träna på! I fjärren klantade jag mig (helt utan dumheter från min sida klarar vi oss ännu inte *lol*), på första skylten står ”stå” och trots att jag säger ”ställ” och inte ”stå” så klarar hjärnan inte riktigt av att processa fram rätt kommando, och när jag då säga ”stå” så ställer sig Edda rätt tveksam, vilket är helt förståeligt. Dumma matte! Övriga skiften var jag nöjd med, men avdrag för olika tempon.

Totalt blev det 297.5 poäng och klassvinst. Kan inte konstatera annat än att träna ger färdighet! 😉 Och att det lönar sig att prioritera helhet före detaljer – även om detaljerna också måste vara fina förstås.

 

Finsk Lydnadschampion och rankingdebut!

FI LChDen 26 april åkte vi över till Åland för att tävla i Jomala hos trevliga ÅBSK (Ålands bruks- och sällskapshundklubb) som hade fixat sol hela dagen. 😉 Det var lydnadstävling för alla klasser, och eliten startade sist på lördagen, samling kl 18, och först på söndagen, samling kl 7. Vi hade ett sent startnummer på lördagen och trots en lång dag som började med båtresa Sverige-Åland, fortsatte med promenad i Mariehamn och förde med sig en del väntan så var Edda taggad och glad! Tävlingen kändes riktigt härligt, fina, stabila gruppmoment och bra blandning av fart och koncentration i övriga programmet. Bortsett från två missar, ett skifte i Z:at blev fel (som på de senaste två tävlingarna också – bläh!) och hon sprang felaktigt mot en kon i apporteringsdirigeringen, där omdirigeringen krävde en del extrakommandon. Men hon tog omdirigeringen med ro, vilket kändes skönt. Vi lyckades arbeta ihop 287,5 poäng, och klassvinst blev det också. Därmed får Edda också titulera sig Finsk Lydnadschampion. Jag är supernöjd förstås! Tävlingen på söndagen avstod vi, och var bara hejarklack åt kompisar som också tävlade.

Två veckor senare, dvs idag, var det dags för vår debut på en rankingtävling! Bara att anmäla sig kändes ju lite pirrigt, samtidigt som jag var förhållandevis lite nervös, för några höga poäng förväntade jag mig ändå inte. Målen var en jämn och stabil tävling och att inte nolla något moment. Och ja – det lyckades vi med! Ändå var jag efteråt inte helt lycklig, Edda var inte riktigt lika glad och på som vanligt, vilket märktes i momenten, fart och tryck saknades lite. Cissi var snäll och filmade oss, och det ser faktiskt bättre ut än vad det kändes.

Programmet började med Z:at, där hon visade samma fel som de senaste tre tävlingarna, hon missade sitt-skiftet. Och jag fattar inte vad det är hon inte förstår – har börjat träna detta mera, men var inte helt förvånad att det ännu inte fungerade på tävlingen idag. Därefter apporteringsdirigering, där hon springer mot mitten – ??? Det var inte svårt att se höger apport, ingen aning varför hon sprang fel. Lyckades omdirigera henne, och det är ju alltid något. 😉 Övriga moment var helt ok, mycket helt enkelt som kan bli bättre. Men det vi har tränat sedan i början på året var jag ändå nöjd med, ingångarna över lag var ok och det finns en positiv trend på träning, i inkallningen fick jag ett bra ställande trots att jag glömde att anmäla handtecken, och då bestämde jag mig snabbt att testa med kommando – vilket fungerade fint! Långsamt läggande, men det är inget nytt och står på kampanjlistan. Hoppapport var lite långsammare än på de senaste tävlingarna, vilket nog berodde på hennes stämning, men 8,5 poäng var jag helt nöjd med – utan vår metallkampanj hade det säkert blivit 5-6 poäng … Fjärren fick vi 2 poäng avdrag för tempo och att hon inte visade tillräckligt distinkta skiften. Puh, jag är helt med på dessa två brister, men att bli av med hela 2 poäng kändes ändå lite surt med tanke på att hon inte flyttade på sig alls. Även dessa brister kopplar jag dock mycket till dagens något bristande engagemang.

Allt i allo är jag dock nöjd, vi hamnade på plats 11 med 248,5 poäng, och med tanke på att det var en rankingtävling var det inte så illa för oss, där vi är just nu. 😉 Tycker jag. En jämn prestation är faktiskt rätt mycket värd, och dessutom var det ju dagens mål. Nu ska vi jobba på att höja nivån!

Tack Cissi för filmen!

WOW!

Foto: Cecilia MårtensonIgår åkte vi till klubben en sväng, tränade främst vidare på konskicken. Jättenöjd med träningen, denna gång hade jag två rutor, ett hinder och till slut tre apporter, det var lite svårare att sortera idag, men hon reagerade lugnt och förväntansfull när jag stannade henne för omdirigering. Tidigare kunde ett stopp innebära att hon skuttade runt som en vilsen kanin och blev osäker – efter att jag belönat upp att hon stannar och tittar på mig för vidare information har hon förstått att det inte är så farligt – det kommer ny info. Det bästa var dock att hon sprang minst lika fort mot konen när hon trodde att det var apportering som väntade efter konskicket – och det är ju dit jag vill komma, så tror på min metod. Nu gäller det att bygga tålmodigt så att det håller på tävling.

Sedan tränade jag lite sånt som står på listan över delar som behöver underhåll, bl.a. ingångar. Hon hamnar lätt lite för långt bak när hon har ett föremål i munnen, eller börjar trava någon meter innan hon är framme när hon kommer från rutan. Efter ingångsträning på nära håll från olika vinklar och med apportering av olika föremål började jag kasta godis så att jag fick henne på avstånd, sedan fick hon springa tillbaka, och antingen på frikommando springa förbi mig och ta godis som flög bakom mig, eller om jag står tyst så ska hon komma in i fot position. Och där fick jag en ingång som var faktiskt mer än vad jag trodde att Edda med sin långa kropp överhuvudtaget kunde leverera. Hon slängde sig runt i 180 grader i ett enda svep och satt i perfekt position. Snacka om glad matte …

Jag har sällan varit nöjd med hennes ingångar, men ändå tyckt att jag ska ha realistiska förväntningar, hon är ju ändå lång i kroppen, det är enklare för en mer kvadratisk hund att snabbt hinna runt. Tyckte på senaste tävlingar att ingångarna över lag har blivit väldigt bra, utifrån vad jag tyckte var realistiskt. Men det hon visade igår var helt makalöst! När vi hade återvänt till konskicksträningen där jag brukar kasta leksak bakåt när hon kommer med apporten körde jag sista apporteringen dock med ingång. Och då visade hon samma fantastiska ingång igen! Med apportbock i munnen dessutom. Helt fantastiska lilla underbara duktiga Edda!!!!